jesscouture

= panik, ångest, förvirring och ja, ni som känner mig vet hur jag påverkas av dessa speciella dagar. Men vad ska man göra, man får helt enkelt genomlida dem, jag älskar honom.
     Jag vet inte helt säkert vad det är som utlöser dessa knasiga panik/ångst/förvirringsattacker, men jag vet att jag aldrig kommer att hitta någon annan som verkligen försöker förstå mig så som Patrik gör. han ger sig inte, jag är arg och odräglig och fortfarande vill han gå till botten med vad det är som gör mig upprörd. Istället för att anta att det har med honom att göra, att anta och bli arg och ledsen, men NEJ. Patrik står ut med mig, tills jag lugnat mig, tills min ilska tynat bort och tills jag inte ser rött längre. 
     Imorgon, den 29/10 firar vi ett halvt år, 6 månader. Först kände jag panik, en viss rädsla men nu känner jag inte så längre. Inget av det förgångna finns kvar, vem vet, en dag kanske jag inte ens behöver få den där paniken alls, en dag kanske jag bara känner mig så pass säker, i mig själv och på andra att jag inte behöver känna rädsla längre.

     Tills dess har jag kommit en bra bit på vägen, jag har hittat någon, som inte förstår mig, men göör ett tappert försök, och i mitt fall är det bättre än jag någonsin kunnat hoppas på.

Älskar dig min älskling!