jesscouture

När vi har våra mammor tillgängliga och nära oss, där vi vill ha dem, då skulle vi aldig kunna hävda att vi någonsin behövde dem, eller är det bara jag? Min mamma har i alla fall varit bortrest i snart en vecka, och jag BEHÖVER henne. Hennes dagliga stöd, hennes sätt att se på livet och hennes underbara förmåga att trolla bort mina bekymmer. 
     Föddes mammor med denna kraft? Hur fick de den? Allt jag vet är att nu när mamma inte varit här har hela liv et liksom strulat till sig en aning, allt blev lite jobbigare. Och det är inte det att jag skiter i att gå till skolan eller sköta mina skyldigheter, tvärt om! Jag har till och med bestämt mig för att ha mer tid åt pluggandet och skärpa till mig en aning. Men ändå...allt bara strular! Alla jobbiga saker som jag skutit upp tycks komma till ytan nu när mamma inte är här. Åhhhh! Och jag som skulle vilja se mig själv som självständig, men jag behöver mammas stöd. Det är inte att jag inte klarar de praktiska sakerna, dem klarar jag fint, men stödet som mamma (omedvetet, från min sida)  ger mig varje dag, det behöver jag.
     Hade jag bara kunnat prata längre stunder med henne i telefon hade det fungerat, men tyvärr ska det ju vara så dyrt att ringa utomlands. Det positiva i hela denna historia är dock att mamma kommer hem imorgon. Då kan vi äntligen ha vårt tjejsnack och göra en update inom allt skvaller vi missat. Min mamma och jag har en väldigt nära relation, och just för att jag delar allt med henne så är det psykiskt jobbigt att vara utan henne.

KOM HEM KÄRA MAMMA.. Puss Gumsan.